Gamla Inlägg  1/10  03--31/12  03     

Bladet | 2003-10-01 | 08:39:44

Lyfter på hatten för Tomas Nordin som fått en ny arvinge.
GRATTIS.
Bladet
    
AB | 2003-10-01 | 10:38:06

Grattis Tomas & Lena !
    
Uffe W | 2003-10-01 | 19:34:08

Grattis Tomas!
Månne detta lilla barn också spelar trummor vid fyra år?
    
Tomas N | 2003-10-01 | 22:06:36

Tack, tack. Trummor? Hoppas mer på tennis eller nåt annat som kan resultera i våning med havsutsikt i Monaco.
    
Barney | 2003-10-02 | 20:05:44

Grattis Tomas och Lena!
Jag har ju hört Tomas och Lenas nya flickas röstresurser via telefonen, och då tror jag att oss är en blivande sångerska född. Det kan ju bli Monaco då också, eller var för inte Las-Vegas.
Tänker man på påbrå så ligger väl det musikaliska närmare till hands än tennis.

Annars undrar jag om det inte är några som har mera gamla roliga kort att visa upp.
    
H-O | 2003-10-03 | 16:07:49

Det är så lungt på sidan så jag få passa på och sända "varma" hälsningar i höstrusket till alla Bräckebor, nya som gamla. Önskar Bräcke Hockey lycka till i premiären och resten av säsongen och naturligtvis ett stort grattis till "lärarn" Nordin med familj.

Golvläggarn !
    
Tomas Alfredsson | 2003-10-03 | 21:47:38

Vin gör en fin...
    
Stickan | 2003-10-04 | 20:13:32

På väg mot Konsum härstädes kunde jag denna kväll konstatera, att min nya teflonbehandlade bomullsjacka funkar precis som föregivet. Den blir inte blöt! Aldrig får man bli riktigt missnöjd ...

Sen tänkte jag den varken revolutionerade eller hittills otänkta tanken, att oktoberkvällarna är mörka. Sen begrundade jag det faktum att jag här och nu befinner mig i samma tid på året som tillfälligtvis råder i den bok jag läser. Den handlar ytligt sett om tbc i alperna (det äts f.ö. något alldeles förbannat på sanatoriet), och där har redan börjat snöa.

Så kom jag att tänka på att det allra längsta och högsta snöbollskast jag upplevat, skedde någon av, rimligen, vårvintrarna under det senare 1970-talet. I Bräcke.

Urban Gyllander stod utmed gamla Nyhemsvägens norra trottoar, i höjd med nuvarande polisgaraget, varifrån han avlossade en projektil som strävade uppåt och uppåt, ovanför den yta som numera ser polishus och dagcenter, för att så vända nedåt och ta mark på den plogade gången utmed Illerns fasad, nedåt bilparkeringen till.

F.ö. minns jag någon sommar när den tomma ytan mellan Riksvägen, eller rentutav så tidigt att brända tomten ännu ej var bränd, och Emanuelssons läskiga möbellager, tjänade som stadionanläggning för Bräckes drakflygande gossungdom. Någon hade en drake som såg ut som de brukar i barnboksillustrationer, tvåfärgat diagonalrutig med svans och rosetter. Hans-Ola Gresseth kanske?

På möbellagrets norra gavel fanns f.ö. en utbyggnad vars, som jag minns det, lätt konvexa tak, efter en smula klättring, utgjorde ett väldigt bra kurragömmaställe. Två meter upp i luften blev man nämligen märkligt osynlig.
    
Mikal | 2003-10-04 | 23:37:18

Stickan har rätt där han lagt sig i en filosofiens main-streamfåra angående oktoberkvällens egenskaper och jag håller väl på den inslagna trenden i familjen och konstaterar att när det öser ner regn så är oktoberkvällen in i helvete mörk.

En rätt konstig sak i mörker är att vår svarta hund syns bättre än den ljusa rätt ordinärt schäfertecknade. Ingen av dem är renrasig då jag fullt och fast tror på det mångkulturella samhället.

Hustruns yngsta dotter har skaffat sig en fjås från Börjesjö, med härstammningar från Bräcke på mödernet, det är en rejäl pojk. Han kan dra elledningar, timmra hus, nedlägga älgar och inte minst viktigt åka skidor. Det sista verkar sorgligt nog bortglömt i Jämtländska byggder numer.

Dessutom har mågämnet, för att trösta sin plastsvärfar i dennes exil i syduppland, erbjudit honom att komma med på sikhåvning i ån mellan Skjellbren och Norn i höst. I väntan på detta så erinrar jag mig flydda sikhåvningsnätter i Bräcketrakten.

Vi håvade rätt så ofta sik i Angelåns utlopp i Västergråsjön under gymnasieåren och strax därefter, klart roligast var det innan vägen till Västergråsjön och Mörttjärn byggdes.

Då anträddes marschen från Klensmedens i Åsberget ner genom skogen i stormlyktans sken, en vandring som tog sin modiga tid. Det var tjusigt att gå där i egen ljusgård och se våra långa slagskuggor mot de närmaste skarpt upplysta trädstammarna och se hur oerhört kompakt mörkret var utanför den lilla rymd som var upplyst.

Väl framme så startade micklet med att fästa upp vadarstövlarna i bältet och arrangera en plastkasse på vardera sidan hängande i livremmen. Resten av stormlyktorna tändes, regeln var nämligen att bara en fick vara tänd under vandringen. Ryggsäcken med torra kläder, kaffepanna och mackor lades vid en flat sten som utgjorde lägerplats. Fiskafänget kunde ta sin början.

Det var spännande att hoppa omkring med stormlyktan på de hala stenarna, det var ju oftare minusgrader än plusgrader, och att med håven överlista fisken nere i åns kalla vatten. En konst som tarvade en del träning, men efter ett tag så kunde man hålla kvar några fiskar i håven samtidigt som man jagade efter fler.

Jag kan tro att vi håvade där främst i november då jag särskilt väl minns det ödsliga och kusliga ljud som uppstod då isen la på Västergråsjöns yta. Västergråsjöbergets höga sydbrant utgjorde en perfekt ekovägg för att förstärka de kvidningar och råmanden som utstöts från en sjö där ytan sakta stelnar till is. I vilket fall som helst så var dessa ljud, sprakandet från brasan fram på eftermidnatten, smaken av nykokt kaffe och kärnmjölkslimpa med falukorv väldigt exklusivt men för oss så banalt att vi nog inte förstod att uppskatta det efter förtjänst.

En håvningskväll som jag minns var riktigt bitterkall. Säkert mellan 15 och 20 minus varför vattnet i ån genast frös till is på de kalla håvarna. Jag knäckte skaftet på min rätt snart. Isformationerna hade ledigt platsat som kristallkronor i vilken festsal som helst.

En annan håvningskväll så hade Christer Renstorp under vandringen ned till Västergråsjön lyckats kalva bort någon jäkligt väsentlig del till den ena stormlyktan. Med grymhet som bara vänner i övre tonåren kan åstadkomma mot varandra och ändå vara vänner så skickade vi tillbaka honom att hämta den tappade delen men han fick inte ta med sig någon lykta. Vi skulle ju för tusan håva.

Christer försvann in i den mörka höstskogen utan lyse och med mörkerseendet försämrat av att vi färdats upplysta av fotogen och vi andra startade håvningen. Efter en god stund så kom Christer tillbaka med den förlorade prylen. Först då slog det oss andra hur djävligt gjort det var att skicka honom tillbaka utan lykta och hur otroligt skickligt det var att hitta åter mot Åsberget, hitta prylen och sedan hitta tillbaka. Än mer styvt blev det av att vi gått lite fel på vägen ner varför det var en mycket smal stig vi gått till skillnad från den ordinarie stigen som var så bred att man kunde gå ett par tre i bredd på sina ställen.

En annan minnesvärd håvningskväll var när Ulf och jag hade med oss Åsbergets egen tysk vilken i etnografiskt bildningssyfte skulle följa med oss och håva. Tysken fotade flitigt och vi konverserade honom på rådbråkad skoltyska, min med all säkerhet mer rådbråkad än Ulfs. När vi strax efter midnatt kokade kaffe och halstrade några nyss fångade sikar vid elden så blev exotismen väl stark för vår tyske följeslagare så han avböjde vänligt men bestämt den halstrade fisken.

Innan semestertiden så kryddades denna sida av diverse lästips att försjunka i på semestern. Då nu den verkliga läsetiden är inne med mörker och regn så ger jag ett litet hösttips för hugade att läsa.

Den lyckliga tiden av Hans Scherfig, en bok som borde passa varje nostalg som konsumerar denna sida. Hans Scherfig var förutom författare, journalist och bildkonstnär en hängiven amatörlimnolog. Det sistnämnda har han skrivit om i Dammen. En bok om livet under ytan i en dansk göl. Trots att den är, antar jag, hyfsat korrekt avseende fauna och ekologi i en liten dansk göl så är den också en politisk allegori. Om du läser boken så är frågan; Vilken var Scherfigs ideologiska hemvist? Det är väldigt mycket fusk att kolla in uppslagsboken.
    
Ulf | 2003-10-05 | 02:02:59

Hittade denna sida för någon vecka sedan. Har sedan läst inlägg och läst inlägg och läst inlägg och.........nu har jag faktiskt läst allihop. Vad kul !!!!!

Tänk vad många minnen som väcks till liv, minnen som man inte visste att man hade! Här kommer ett helt persongalleri åter, här dyker gamla klasskamrater upp, här återskapas Bräcke som det såg ut på 60- och 70-talen, här kommer känslan från danskvällarna på Torpet tillbaka, här återupplivas episoder från skolan, skridskosträningarna, fotbollsmatcherna, konfirmationsundervisningen, fisketurerna, skoldanserna och de dagliga bussresorna med Gösta Owén. När Maud och Kajsa beskriver klorlukten i badhuset går det att återkalla, på gott och ont, lukten från de grå mattorna i gymnastiksalen, den kvalmiga men sköna doften i bastun och doften eller odören från de svettiga gymnastikkläderna som man av någon outgrundlig anledning skulle knöla ihop i en gymnastikpåse och låsa in i ett skåp till nästa vecka. Vilket påhitt ! Jag kan också minnas den råkalla luften på senhöstens barmarksträningar när man under träningspasset kom ut på den långa rakan på elljusspåret efter Bromyra. För att inte tala om den ökande ångesten när orken började tryta och långbacken upp mot Torpet närmade sig. Till och med smaken på negerbollarna (jo, de hette så då) som Birgitta Pettersson bjöd på på lördagarna går att väcka till liv igen efter knappt 40 år.

Tack alla ni som bidragit till alla återuppväckta minnen och tack Barney som gjort detta möjligt!

När jag läste Stickans inlägg nyligen om Urban Gyllander kom jag att tänka på en fotbollsmatch med juniorlaget någon gång i mitten/slutet på sjuttiotalet. Vi skulle spela mot Ope:s juniorer och matchen skulle gå av stapeln på midsommardagen av alla dagar.

Vi samlades vid Pressbyrån kl 9 på morgonen för att åka buss till Östersund. Det visade sig att vi bestod av fyra stycken. Några hade väl ännu inte avslutat midsommarfirandet, några hade väl hittat tillfälliga natthärbärgen och hade roligare saker för sig än att spela fotboll, några var nog fortfarande på väg hem och andra fann det väl helt enkelt behagligare att ligga i sängen och vila ut än att åka till Östersund och spela fotboll.

Efter att ha väntat i en halvtimme började vi köra runt med bussen på samhället för att hitta resten av laget. Vi hittade dock inga av de uttagna spelarna. I stället plockade vi upp sådana som såg ut att vara i någorlunda passande ålder. Laget kom så att bestå av någon som fortfarande firade midsommar, någon som blivit utslängd från sin tillfälliga nattbädd, någon som inte hunnit hem och så några barn som blivit utskickade av sina föräldrar att köpa morgontidningen. När vi var nio stycken åkte vi för att inte missa matchstarten.

Man kan lugnt påstå att de 11 väldrillade Opejuniorerna utgjorde ett bättre fotbollslag än de nio hopplockade ungdomarna som representerade Bräcke SK.

En bit in på andra halvlek ledde Ope med 13-0. I stort sett alla i Ope:s lag hade gjort mål utom målvakten och deras center. Av någon anledning hade han inte hunnit få iväg något skott i de korta matchsekvenserna mellan avsparkarna. Hans lagkamrater börjde psyka honom för det. Så småningom kom han dock rätt ensam tillsammans med bollen i vårt straffområde. Det var bara Urban Gyllander kvar som kunde hindra honom och se till att Christer Rhenstorp skulle slippa vittja nätet ännu en gång. Urban täckte upp rätt bra så det var stor risk att det inte skulle bli någon pyts den här gången heller. Ungefär vid straffpunkten tar så Urban dagens längsta språng - rätt åt sidan och utbrister "-Nu har du chansen!"

Ställningen ändrades sålunda till 14-0.

Matchen slutade 20-0 om jag minns rätt. Kanske det finns någon annan som minns? eller har alla inblandade förträngt denna match ? Jag undrar om detta är den största förlust som BSK gjort i seriesammanhang ? Någon som varit med och fått mer stryk ?
    
« bakåt | 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 | framåt »